… Just när det här skrivs är det Anna Ekman. Ska jag döma efter alla besökare så måste det här vara hennes publika genombrott. Hon gör stora foton i klärobskyr. Spelet mellan ljus och mörker liknar dramatiskt barockmåleri. Men ingenting är manipulerat, allt har hon ”målat” direkt i kameran. Det betyder att varje bild, varje detalj i bilderna är beroende av den balans ögat lyckas uppnå; mellan ljus och mörker, mellan former och format. Anna Ekman kan, och hon berättar. Hon är skicklig och skapar ett ovanligt sug i bilderna. Men det är inte av det virtuosa slag som resulterar i det största formaten och värsta gesterna. Det särskilda hos henne vill jag beskriva som en tunn hinna i hennes bilder, en vag gräns mellan att finnas till och inte finnas till så som det formas i en plastiskt bilduppfattning. Många av hennes foton liknar reliefer och stiger fram samtidigt som de drar sig undan. I rad hänger fotona i den stora salen som ett slags aningar om någonting annat. Och där är alla dessa människor. Det slår mig att det är samma slags människor som Stig Claesson eller Lage Lindell berättade om i sina bilder. Det har talats om dem som reduktioner och förenklingar. Det är skitprat. Det är bara det att de här gestalterna – Stig Claesson, Lage Lindells lika väl som Anna Ekmans – befinner sig någonstans i en blandning av ett socialt, psykologiskt, samtida rum som vi i grund och botten inte vet så mycket om. Vad vi ser är någon som just stannat upp, är på väg, har varit på väg. Konstnärerna har beskrivit dem så, för att de inte vill låtsas att de vet så värst mycket mer än vi gör, men att de ändå skriver, tecknar, fotar, målar för att få reda på mer. Den som kan ska också berätta.

… Tankarna far i kors och jag tänker åter på Anna Ekmans bilder. Idag finns det vissa norska konstnärer som håller upp det förflutnas ljusdunkel för att blända oss. Också Ekman kan stava de gamla klärobskyrmålarnas namn, men hon gör precis tvärtom. Betraktar, väntar, prövar. Och lämnar mig undrande. Utan stora ämnen och antikiserande mytologi. Det är bara något så otidsenligt som – människan. Konsten består också i att respektfullt kunna dra sig undan. Det är som med den där berömda synkopen. Man kan lyckas fånga den genom att knäppa med fingrarna, men sedan är den borta.